onsdag 15 mars 2017

jag tänker så mycket på cliff barnes men det heter ju cliffhanger...

Jag håller på med en grej.
som jag inte vågar berätta om.

för då kanske det inte blir nåt.
som ett luftslott som jag byggt upp den senaste månaden.
tänk om det är ett luftslott, herregud tänk om.

jag lägger ner så mycket tanke, kärlek, planering.
 engagerar/trakasserar två vänner som svarar på frågor, knappar lösningar och bär mig framåt. 
pushar, stöter och blöter, 
formar och låter mig härja fritt.

Allt på samma gång, hur fint?

det är så spännande men jag måste vänta.
för min skull, för min skull.
men ni är de första att få veta, när det är dags, ok?
om ni lovar att vara snälla…

och gör en ritual, be en sväng eller skicka energier.
tankar, värme, lyckönskningar, hurrarop.
tänk på mig när du kramar ett träd.

så att det här blir av, så att det blir bra.

jag vill så att det svider i blodet.

tisdag 7 mars 2017

Vi tar två nätter på en dag tack.

Men herregud hur dagarna rusar fram och nätterna är obefintliga på nåt sätt.
Jag svär på heder att jag knappt hann lägga ner huvudet på kudden fören jag var tvungen att resa mig igen, och det borde inte räknas som rimligt på något plan.
Jag kräver dubbla nätter på varje dag från och med nu, och på något vis är jag ganska säker på att jag har ett gäng folks med mig på kravet, eller vad?
I alla fall så började min morgon som den svåraste av ADD-mornar, med parering, curling, en dos stränghet, och vallande. Klappande, pushande, mutande och hejjarop för att så fort ungen gått utanför dörren falla ihop i en våt pöl av  gråt och snöslask innanför.
Där och då känner jag på riktigt att nu går det inte längre, jag klarar inte det här.
Jag tar honom ur skolan, och flyttar långt åt helvete bort från alla skolor så att vi måste ha hemundervisning som jag tar hand om själv och sen var det inget mer med det. Det är så det får bli, och endast på grund av det skrapar jag upp mig från snöslasket och hasar till jobbet
med rödsnuten näsa och tomma ögon.

Två timmar in på arbetsdagen får jag ett samtal från läraren
som jag hör skrattar innan jag fått upp luren till örat, och jag förstår att det gick bra, allt har gått bra och min pojke ropar att han är glad igen.
Det där som vi preppat för i flera månader och närmat oss sakta sakta men inte ända fram.
Det där som fått oss att snubbla på målsnöret om och om igen, men den här gången, på tredje gången gillt så sprängde han snöret i bitar med sitt stolta starka och väldigt lilla tioåringsbröst och nu vill han inte göra något annat någonsin för så kul var det minsann. Såklart.
Och kvar sitter mamman på sitt kontor.
Skrattgråtande snyter hon sig i näven och borstar av sig
jublar och lovar semlor, hemmakväll och pokemonjakt innan samtalet avslutas
och hon sakta sakta sjunker ner på snöslasket igen.
Ni vet att hon reser sig igen.
Ni vet.
och hon vet.
Hon måste bara vila en stund.
 och drömma om dubbla nätter på varje dag.

onsdag 1 mars 2017

kalvfritt


i tre dagar har vi varit allena jag och mannen,
plus att vi drog på stort redan i helgen.
var på lokal och slog klackarna minsann.
 
det är lite som att smaka på sitt gamla liv,
som en vindpust, en kort sekund.
fast om det hade varit såhär då hade en ju blivit galet uttråkad
och förmodligen hoppat från nåt berg i tristess..
 
och nu så himla nöjd bara.
sträcka ut sig i soffan och se två filmer på rad.
på rad
jag vet inte när det hände sist men jag antar att det minst var tio år sen.
 
plus att vi pratade så himla mycket och så himla snabbt för att hinna med allt som behöver sägas utifall att vi blir avbrutna, det sitter ju i märgen nu för tiden.
prata ostört i två dagar.
nu har vi träningsvärk i kinderna och stirrar lugnt framför oss.
längtar efter de där små kalvarna även om vi på stående fot hade sagt ja tack 
till ännu en kväll, och ännu en ...
 
de här dagarna kittade ihop oss,
förde oss närmare.
jag hann se den där snubben jag älskar.
på riktigt och jag hade nästan glömt...
 
tänk om jag hade glömt